Att fortsätta mot fulländning

Att nöja sig – är det bra? Bör jag vara nöjd nu? Bör jag vara tacksam för det jag har trots att jag inte är helt nöjd? Bör jag nöja mig med vad jag har för att det finns andra människor som har det sämre än mig? Är jag egoistisk om jag hungrar efter mer? Är det fel av mig?

Det där är en dilemma för många inser jag. Det som gör att det blir en dilemma är vårat samvete skulle jag tro. Huvudet tänker att du borde vara nöjd, att allt är bra, det finns andra som har det värre. Men så är det den där lilla gnagande känslan inom dig, den där känslan som du inte kan trycka undan hur mycket du än försöker, den där känslan som inte håller med, den där känslan som säger att du vill ha mer, den där känslan som inte är helt och hållet nöjd! Känslan ger dig dåligt samvete samtidigt som du känner det du känner. Det blir helt enkelt en krock mellan logik och känsla.

Kanske har du en känsla inom dig eller en bild för ditt inre om vad du söker i livet, om vad din vision är. Men om du aldrig tidigare har upplevt detta mer än i din vision så är det svårt att veta när du slutligen nått fulländning i verkligheten, för du har inget att jämföra med. När du är väldigt nära något som du uppfattar som ”perfekt”, oavsett om det är det perfekta jobbet, den perfekta ekonomin, det perfekta hemmet, den perfekta familjesituationen, den perfekta partnern och så vidare, när du är nära det då är det väldigt lätt att nöja sig. ”Det här är så bra det kan bli”, tänker du. Eller ännu värre, ”Detta är det bästa jag förtjänar”. Åh nej! Stopp! Vänta lite! Är det där verkligen sant?

Jag tror att vi ”nöjer” oss på grund av två viktiga komponenter här – rädsla och brist på tillit.
Vi människor befinner oss i något typ av brist tänkande ofta. Vi tror att det är brist på det vi vill ha, så när vi får något som är bra nog, ja då ska vi nöja oss. Men det är inte sant! Det existerar inte brist i universum! Det finns hur mycket överflöd som helst, redo för oss när som helst, så fort vi är redo att ta emot. Just det, ytterligare ett ord som många människor inte känner till – receiving – att ta emot. Vi har en föreställning om att livet skall vara hårt, svårt och tufft. Att bra saker inte kommer utan hårt slit. Men är det verkligen så? Eller är det bara en gammal föreställning, ett uttjatat talesätt som vi blivit omedvetet hjärntvättade med sedan barnsben?
På grund av rädsla inför brist så tror vi att detta är det bästa vi kan få, detta är det närmaste visionen vi kan komma. Men saken är den, bara för att vi hittills inte upplevt fulländning så innebär det inte att det inte existerar. Och här kommer vår tillit in – att våga tro att det finns något bättre för oss där ute, att ha tillit.

Hur många är vi inte som nöjer oss med olika situationer i livet? Hur många är vi inte som nöjer oss med jobbet, för det klirrar bra i kassan slutet av månaden, trots att vi saknar glädje i det vi gör? Hur många är vi inte som lever i en relation som inte är helt bra, hur mycket vi än försöker och kämpar, så är det fortfarande något som saknas men ändå nöjer vi oss? Om din känsla säger dig att du nöjer dig med något som egentligen är otillräckligt för dig, så fundera igen på vad det VERKLIGEN är vad du vill ha i livet. Lita till din känsla!

På agendan för mitt nya år står ordet RECEIVING med stora bokstäver. The year of receiving. Tillsammans med det ordet står ett citat, ett citat som påminner mig om att inte nöja mig med något annat än just det jag önskar och förtjänar. Jag har behövt gå en och samma runda ett tag nu, om och om igen ända tills jag fann insikten jag behövde. Jag har varit ihärdig för att jag trott att jag vetat vad jag skulle ha. Jag har varit trångsynt för att jag envist nog hade bestämt mig för att det också var rätt. När vi kämpar med något som inte är menat så kan det ta tid. Ungefär som att köra runt i de där gamla hjulspåren, runt, runt. Eller som att kämpa i konstant motvind. Men när jag insåg att jag hade nöjt mig alldeles för tidigt och att det finns mer att få, först då trillade insikten ner och äntligen kunde jag lämna de gamla hjulspåren för att ta mig vidare ut. Ut på jakten efter fulländning.

You should never settle for anything less than what you desire and deserve

Önskar dig ett magiskt 2021 💖

Öppna upp

Hon öppnar sin dörr, på vid gavel. Den har varit stängd så oerhört länge, men det har den varit för att hon har valt det, velat vara i fred ett tag. Men nu är det äntligen dags. När dörren väl är öppen ser hon sig förvånat om och inser att det är tomt utanför dörren. Hon kunde nästan svära på att det var någon som hade knackat på den, men när hon nu väl vågat öppna upp så är där helt tomt.
Något glimmar till på golvet och fångar hennes uppmärksamhet, hon böjer sig ner mot föremålet. När hennes fingrar greppar om det svala föremålet så blixtrar det till för hennes inre, en bild svischar förbi och sedan ser hon stjärnor. Stjärnor som faller över en gnistrande himmel där luften är varm. Hon ser de blåa, hur de glittrar mot det mörka och kontrasten är slående. En flock av bevingade varelser i olika färger flyger genom hennes mage. Hon öppnar upp handen och ser på föremålet. En nyckel. Så välbekant den är, som om hon sett den innan. Ett ljud fångar hennes uppmärksamhet och hon lyfter blicken. Framför henne vilar en korridor och i slutet av den står en röd dörr öppen på vid gavel. När hon kommer närmare ser hon att den öppna dörren har ett svart galler i dess öppning. Långsamt lägger hon händerna på gallret. Fingrarna glider över den kraftiga metallen och landar på ett stort lås. Där innanför i mörkret rör sig en gestalt. När den kommer närmare känner hon genast igen personen även fast hon inte känner honom. Han greppar om gallret och vilar sitt ansikte mot det och tittar på henne med blanka ögon. Hon gör likadant, greppar om gallret intill hans händer och tittar på honom. Det blixtrar till för hennes inre och hon ser återigen stjärnorna och det fladdrar till inom henne.
Hon sväljer hårt och minns sedan nyckeln. Sakta sätter hon det i låset och inser att den passar perfekt. Det klickar till när låser går upp. Deras blickar möts igen och det blixtrar till och de båda ser stjärnorna som faller över den sammetsblå himlen. Ett leende sprider sig över hans läppar. Hon tar ett steg åt sidan så att han ska kunna öppna gallerdörren. Hans hand vilar tvekande på handtaget och hon kan se hur fingrarna skakar. Hans blick far hastigt över henne och över korridoren bakom henne.
”Kom”, viskar hon. ”Öppna upp!”


Att våga öppna upp för dina känslor kräver ibland mod. Du kan få hjälp att låsa upp dörren, men det är alltid du själv som måste våga öppna upp och sedan ta steget ut genom dörren.

Jag upplever att många människor har tryckt undan sina känslor, buntat ihop dem och sedan låst in dem i sitt hjärta. Framförallt de känslor som vi uppfattar som dåliga eller obekväma, eller de som vi inte vill känna. Det kan vara ilska, sorg, oro, förlust, övergivenhet, skam, skuld och så vidare. Ibland även kärlek, om vi förknippar den känslan med något annat som kan kännas obekvämt, till exempel om vi har erfarenhet av att bli lämnade eller avvisade. Vissa har till och med slängt bort den där nyckeln. Men som tur är så kan ibland någon annan hjälpa dig att finna din nyckel och låsa upp ditt hjärta. Men sedan är det upp till dig om du har mod att öppna upp.

Till dig vill jag säga – du vågar! Du är modig! Du har mod att möta dina känslor! Du har kontroll över dem! Till en början kan det bli mycket som kommer på en och samma gång om du har samlat på dig ett tag. Det kan komma tårar, det kan komma ilska, det kan komma på många olika sätt. Men låt det komma! Känslorna är inte farliga, de kommer inte att förgöra dig! Att våga vara i sina känslor och visa dem när de kommer, oavsett vad det är – kärlek, glädje, uppskattning eller om det är sorg, tårar, osäkerhet – så är detta det absolut modigaste du kan göra! När du förstår att den som är i kontakt med sina känslor och vågar uttrycka dem är den starka och modiga personen så blir det lättare att släppa fram allt. Du kommer känna dig så oerhört mycket lättare efteråt och dessutom kommer du känna dig mycket mer harmonisk i ditt inre.
När du rensat ut, så kan du sedan börja ta itu med varje känsla när den väl kommer och istället för att se den som något jobbigt så kan du kanske känna tacksamhet och se den som din vägvisare i livet, det som visar dig vägen efter din själs önskan och avsikter.


Öppna din dörr och låt inte det där gallret – rädslan – stå i vägen för ditt hjärtas önskan och dina känslor. Du har mod att ta steget, du har mod att öppna upp! Du vill inte gå miste om de gnistrande stjärnfallen – så öppna upp.

Att rymma från känslorna

Jag tror att vi alla någon gång, mer eller mindre, har velat undvika någonting som vi upplevt som jobbigt här i livet. Oftast så är det i grund och botten en känsla vi vill undvika. Kanske för att det är en jobbig känsla, något som skapar oro, något som vi har svårt att acceptera, eller en känsla som vårat intellekt inte tycker passar sig just nu.

Återigen kommer jag in på det här med känslor – att de är själens språk. En känsla vill säga oss någonting, det är något som kommer ifrån hjärtat, ifrån vårat innersta. Men vi är många som gillar att springa. Det kan upplevas som det mest skonsammaste, som det mest bekvämaste, att slippa ta i tu med det där som värker, gnager, längtar, som vill göra sig hörda inom oss. Det är oftast lättare att inte känna, för ibland tycker vi att om vi känner för mycket känslor, då blir livet komplicerat …

Men vi kan springa så fort vi bara kan, vi kan springa så långt bort vi bara kan. Vi kan fortsätta vardagen utan att stanna upp, vi kan boka resor, utflykter för att åka långt bort. Vi kan döva med mat, alkohol, socker, sex, shopping, allt som ger oss ett yttre stimuli kan verka dövande. Men tyvärr är det bara för en kort stund, efteråt kommer känslan tillbaka, kanske dessutom med ett sting av dåligt samvete. Och oavsett hur snabbt eller hur långt vi springer så kommer vi inse att den där flåsande känslan är kvar i nacken.

Det spelar ingen roll vad vi gör för att förtränga, tysta eller döva det vi känner inom oss, för inom sinom tid kommer detta ifatt oss. När vi rymt ifrån mycket känslor under en lång tid, då kan det bli komplicerat, men någonstans måste vi alltid börja. Se inte detta som något fult eller jobbigt. Se detta, våra känslor, som något oerhört fint, oavsett hur svåra, jobbiga, opassande dem än är, så är det budskap till oss. Det är våra själar, vårat innersta som kommunicerar med oss och som vill vägleda oss framåt i livet!

Om vi kan försöka att ge oss tid till att stanna upp och lyssna inåt lite oftare så behöver inte allt komma över oss på en och samma gång. Det behöver inte bli så stort och läskigt då så att vi måste rymma. Första steget är att bara acceptera de känslor som rör sig inom oss. Det behöver inte betyda att vi gillar situationen eller det vi känner, men att först bara tillkännage det genom att säga: ”Jag känner detta, jag gillar inte det men jag accepterar det ändå”, där har vi tagit första steget, från att rymma till att börja lyssna på våra känslor.

Lev, älska, skratta, njut ❤️

Att våga vara i kontakt med känslor

Det krävs mod att våga vara i sina känslor. Det krävs också mod att våga öppna upp och uttrycka sina känslor. För att uttrycka sina känslor så måste du först våga vara i dem. När du är i dem så måste du känna efter. När du väl känner dina känslor så måste du förlikas med dem och acceptera dem. Detta är en process, en process som man ibland måste få låta ta sin tid. Det är en individuell sak, från person till person, beroende på vad du bär i din ryggsäck från ditt förflutna. När jag säger förflutna så menar jag det som var igår, och dagarna innan dess, så som barndom, men för dig som tror på reinkarnation, kanske även från liv innan detta. Tanken är svindlande att vi kan bära med oss upplevelser i vårat cellminne vars härkomst är från tidigare liv.

Varför är många rädda för att vara i sina känslor då? För att det kan vara obehagligt kanske du tänker. Och ja, det kan det verkligen vara, det kan kännas obehagligt och det kan göra ont. Men vad händer om vi inte är i våra känslor? Risken är att vi missar en hel del viktiga saker. Kanske missar vi viktiga händelser och viktiga människor i livet?

Dina känslor är information. Dina känslor är ett språk, själens språk. Därav är din känslor information till dig från din själ, från din ande. Jag älskar det fina uttrycket ”Själen viskar medan intellektet skriker”. Själens röst är den där tysta viskningen. Viskningen som du behöver stillhet och tystnad för att höra. För det kan vara lätt att genom intellektets högljudda röst, missa den där viskningen. Genom att lyssna till intellektet så låter du ditt ego styra dig i livet. Egot väljer de mest praktiska och tryggaste lösningarna för dig. Men tänk om det inte är meningen att du ska välja de praktiska och trygga valen varje gång? Din själ viskar ”ta höger, du ska ta avfarten till höger nu”, men intellekt skriker ”vi ska fortsätta på denna vägen som vi känner till!”. Men tänk om du missar något viktigt på den där avfarten? Tänk om du missar ditt drömjobb, din livspartner eller bara en upplevelse som skulle få dig att växa som person?

Fundera på, vad är det värt? Vad är ditt liv värt för dig? Hur vill du leva ditt liv? Vill du fortsätta rakt fram på den trygga vägen som egot känner till, eller vill du kasta dig ut, ta en avfart till höger för att se vart din själ innerst inne vill? Vågar du möta dina känslor då? Kan det då vara värt att våga stanna kvar, känna efter och sen acceptera? Det är ditt liv, och det är alltid upp till dig själv.

Det jag vill säga dig, baserat på min egen erfarenhet, så är det alltid värt att lyssna inåt och att följa hjärtat, eller själen, kalla det vad du vill. Oavsett hur smärtsamt det kan kännas, så är det inget farligt. Men det kan ta tid att komma underfund med vad som är vad, vad är mitt ego som talar och vad är min själ?

Men börja med att ge dig själv stillhet och tystnad. Stäng av tv:n, mobilen och lägg bort boken. Sätt dig ner, andas och ta kontakt med ditt hjärta genom att lägga handen på hjärtat och tänk dig att du har en koppling som går mellan din hjärna och hjärta. Föreställ dig att du plockar ner fokuset till hjärtat. Sitt där, och känn efter hur det känns. Ge dig själv ett tema i livet du funderar över, det kan vara jobb, kärlek, familj osv. Kanske kan du då rent fysiskt känna något hända i kroppen när du tänker på ditt tema? Vad är din känsla just nu? Vad är det första som dyker upp? Det kan vara en känsla, en bild, ett ljud, det första som kommer till dig, det är din själ, men det som kommer direkt efter är ditt intellekt. Tillåt dig att känna, och stanna kvar i känslan. Är den obehaglig så acceptera det. Det är först när du vågat stanna kvar och accepterat känslan som du kan förstå vad du innerst inne vill.

Ha mod att känna efter vad dina känslor säger dig. Ge dig själv det, för du förtjänar det fina som kan komma av det. Ha tålamod, ta ett steg i taget, tillåt dig att känna och lyssna till den där viskningen ❤️