Jag vill känna att jag lever

I stunder av smärta och sorg kan vi finna styrka och insikter. I fredags fick jag ta avsked av en person som lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Trots min tro på att vi enbart lämnar jorden fysiskt, att vår själ är evig och går vidare till andra sidan, så är det trots det en enorm tomhet när någon går vidare före oss. På begravningen fick vi lyssna till den vackra sången ”Gabriellas sång”. Medan jag lyssnade till orden så virvlade tankarna och känslorna runt omkring inom mig.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

”Gabriellas sång”, skriven av Stefan Nilsson

När jag var 19 år så tatuerade jag in några grekiska ord på min arm. Ord som jag förevigt vill bli påmind om. Ζήσε τη Ζωή – Lev livet. Jag har alltid levt efter mottot att livet ska levas, att fånga varje dag och inte skjuta upp saker. Jag har försökt att leva i nuet. Kanske kan en anledning vara för att jag själv sett hur snabbt min mamma blev sjuk i MS och hamnade i rullstol. Min mamma som var aktiv, som älskade att spela fotboll och dansa. Att uppleva sådant på nära håll får en att inse att livet kan förändras snabbare än vad vi tror. Det fick mig att förstå hur skört livet är och att vi inte kan ta det för givet.

Jag har verkligen försökt att leva till fullo. Men idag när den vackra låten ”Gabriellas sång” sjöngs i kyrkan och tårarna rann så blev det en påminnelse. En påminnelse om att verkligen göra det man älskar trots sina rädslor. För man vet ALDRIG om man har en morgondag. Vi kan bara leva nu, för vi vet inte om vi har något sen. Det gjorde mig också ledsen av insikten om hur många människor som inte lever livet. Om livet nu är så skört och kan förändras eller ta slut på ett ögonblick, då borde vi ju verkligen ta till vara på det? För att göra det så måste vi sluta att vara så in i bänken rädda! Rädda för att göra fel. Rädda för vad andra ska tycka. Rädda för att göra tvärtemot än vad samhället lärt oss. Rädda för att bli avvisade. Rädda för att göra bort oss. Rädda för att visa vårt sanna jag. Rädda för att sätta ner foten. Rädda för att uttrycka våra behov. Rädda för att vara sårbara. Rädda för att bli sårade. Rädda för känslor. Rädda för kärleken. Rädda för att misslyckas. Rädda för att bli sjuka. Rädda för att dö. Rädda för att leva. Så många lever i rädsla. Så många tillåter rädslorna att styra livet och göra avkall på drömmar, känslor och sann kärlek. Vi måste överkomma våra rädslor, och inte låta dem hålla oss tillbaka från att leva vårat liv till fullo. Vi får inte spilla dyrbar tid genom att inte göra det vi vill eller vara med dem vi vill. För det är att vara nonchalanta mot livet! Att vara nonchalanta mot oss själva! Jag är så trött på det! Så trött på att rädslor ska stå i vägen. Jag har fått nog!

Livet pågår just i denna stund. Här och nu. Vi ska ta tillvara på tiden. Vi ska ta tillfället i akt att göra det vi drömmer om, att göra det vi älskar, att älska, att förlåta, att uttrycka hur mycket vi älskar varandra, att spendera tid men dem som är viktiga för oss, att visa världen vilka vi är, att leva. Här med svär jag att jag ska göra mitt bästa för att aldrig mer låta obefogade rädslor att styra mitt liv. Livet skall levas till fullo. Jag vill känna att jag lever – Är du med mig?

Öppna upp

Hon öppnar sin dörr, på vid gavel. Den har varit stängd så oerhört länge, men det har den varit för att hon har valt det, velat vara i fred ett tag. Men nu är det äntligen dags. När dörren väl är öppen ser hon sig förvånat om och inser att det är tomt utanför dörren. Hon kunde nästan svära på att det var någon som hade knackat på den, men när hon nu väl vågat öppna upp så är där helt tomt.
Något glimmar till på golvet och fångar hennes uppmärksamhet, hon böjer sig ner mot föremålet. När hennes fingrar greppar om det svala föremålet så blixtrar det till för hennes inre, en bild svischar förbi och sedan ser hon stjärnor. Stjärnor som faller över en gnistrande himmel där luften är varm. Hon ser de blåa, hur de glittrar mot det mörka och kontrasten är slående. En flock av bevingade varelser i olika färger flyger genom hennes mage. Hon öppnar upp handen och ser på föremålet. En nyckel. Så välbekant den är, som om hon sett den innan. Ett ljud fångar hennes uppmärksamhet och hon lyfter blicken. Framför henne vilar en korridor och i slutet av den står en röd dörr öppen på vid gavel. När hon kommer närmare ser hon att den öppna dörren har ett svart galler i dess öppning. Långsamt lägger hon händerna på gallret. Fingrarna glider över den kraftiga metallen och landar på ett stort lås. Där innanför i mörkret rör sig en gestalt. När den kommer närmare känner hon genast igen personen även fast hon inte känner honom. Han greppar om gallret och vilar sitt ansikte mot det och tittar på henne med blanka ögon. Hon gör likadant, greppar om gallret intill hans händer och tittar på honom. Det blixtrar till för hennes inre och hon ser återigen stjärnorna och det fladdrar till inom henne.
Hon sväljer hårt och minns sedan nyckeln. Sakta sätter hon det i låset och inser att den passar perfekt. Det klickar till när låser går upp. Deras blickar möts igen och det blixtrar till och de båda ser stjärnorna som faller över den sammetsblå himlen. Ett leende sprider sig över hans läppar. Hon tar ett steg åt sidan så att han ska kunna öppna gallerdörren. Hans hand vilar tvekande på handtaget och hon kan se hur fingrarna skakar. Hans blick far hastigt över henne och över korridoren bakom henne.
”Kom”, viskar hon. ”Öppna upp!”


Att våga öppna upp för dina känslor kräver ibland mod. Du kan få hjälp att låsa upp dörren, men det är alltid du själv som måste våga öppna upp och sedan ta steget ut genom dörren.

Jag upplever att många människor har tryckt undan sina känslor, buntat ihop dem och sedan låst in dem i sitt hjärta. Framförallt de känslor som vi uppfattar som dåliga eller obekväma, eller de som vi inte vill känna. Det kan vara ilska, sorg, oro, förlust, övergivenhet, skam, skuld och så vidare. Ibland även kärlek, om vi förknippar den känslan med något annat som kan kännas obekvämt, till exempel om vi har erfarenhet av att bli lämnade eller avvisade. Vissa har till och med slängt bort den där nyckeln. Men som tur är så kan ibland någon annan hjälpa dig att finna din nyckel och låsa upp ditt hjärta. Men sedan är det upp till dig om du har mod att öppna upp.

Till dig vill jag säga – du vågar! Du är modig! Du har mod att möta dina känslor! Du har kontroll över dem! Till en början kan det bli mycket som kommer på en och samma gång om du har samlat på dig ett tag. Det kan komma tårar, det kan komma ilska, det kan komma på många olika sätt. Men låt det komma! Känslorna är inte farliga, de kommer inte att förgöra dig! Att våga vara i sina känslor och visa dem när de kommer, oavsett vad det är – kärlek, glädje, uppskattning eller om det är sorg, tårar, osäkerhet – så är detta det absolut modigaste du kan göra! När du förstår att den som är i kontakt med sina känslor och vågar uttrycka dem är den starka och modiga personen så blir det lättare att släppa fram allt. Du kommer känna dig så oerhört mycket lättare efteråt och dessutom kommer du känna dig mycket mer harmonisk i ditt inre.
När du rensat ut, så kan du sedan börja ta itu med varje känsla när den väl kommer och istället för att se den som något jobbigt så kan du kanske känna tacksamhet och se den som din vägvisare i livet, det som visar dig vägen efter din själs önskan och avsikter.


Öppna din dörr och låt inte det där gallret – rädslan – stå i vägen för ditt hjärtas önskan och dina känslor. Du har mod att ta steget, du har mod att öppna upp! Du vill inte gå miste om de gnistrande stjärnfallen – så öppna upp.