När livet ställs på ända

Ibland ställer sig livet på ända och ofta så är det på en och samma gång.
Det är ungefär som den gången när vägghyllorna med gamla porslinsföremål rasade. En vägghylla släppte plötsligt från sitt fäste och allt där på rasade ner i en sådan kraft och med sådan fart att det på vägen ner hinner dra med sig alla andra hyllor också, för att till sist landa på golvet i en enda hög av spruckna, söndriga och vissa helt förstörda föremål. Det var svårt när jag stod där i chock och tittade på den stora röran. Jag tänkte – Hur gick det här till? Det gick så snabbt, på ett enda ögonblick så var väggen tom och allt låg i en enda hög på marken. Jag tänkte – Hur fasen ska detta kunna fixas igen? Det var inte bara en hylla som rasade, utan alla hyllor rasade på en och samma gång. Vad ska jag nu göra? Hur ska jag få ordning på detta? Var ska jag börja? För samtidigt som hela den där röran måste tas itu med så får jag ju inte glömma av resten av hemmet som måste underhållas för att fortsätta som vanligt.

Det tar energi. Men sanningen är att det finns inga genvägar, det är bara att kavla upp ärmarna och ta tag i den översta saken i den högen och sedan ta en sak i taget. Ta upp en sak, granska den. Okej, den är sprucken men fortfarande vacker, ska jag spara den där fastän den är sprucken? Kanske kan jag vrida på den där lilla saken så att sprickan inte syns. Men hjälper det? För varje gång jag ser den så vet jag ju att den inte är sådär perfekt som jag vill att den skall vara, för jag har gömt den där sprickan på baksidan, dessutom vet jag inte för den skulle kunna gå sönder i vilken sekund som helst. Nästa sak jag plockar upp har gått i flera bitar. Jag frågar mig själv, går den här att laga? Kan jag rädda den här? Eller skall jag tvingas att släppa taget om den och slänga den? Sådär fortsätter det tills högen till sist är tom.

När högen är borta så är jag trött, jag vill bara lägga mig på soffan och sova i flera dagar, återhämta mig. Men så tänker jag att nu när hyllorna ändå är nere så kanske jag skulle passat på att måla om väggen där bakom hyllorna? Så jag gör det och när jag sedan sätter tillbaka de tomma hyllplanen så inser jag, dels hur fint det blev, men också hur mycket plats jag nu har fått för nya saker att sätta där på hyllan. Om de där hyllorna inte hade rasat ner samtidigt, så skulle jag aldrig ha fått tummen ur att målat den där väggen och inte heller skulle jag fått möjligheten att fylla de där väggplanen med nya, hela och fina saker.

Så när man står där mitt i det, då är det jobbigt, ja det kan vara outhärdligt. Men tänk då på den dagen, då du kommer att stå där och allt är rent, fint och uppstädat, då kommer du förhoppningsvis vara glad att det där väggfästet släppte och tog med sig alla dina hyllor, för det gav dig i slutändan plats för nya och väldigt fina saker.

Begränsningar

Lever du ditt liv som den du vill vara och på det sätt du vill? Eller lever du ett liv med begränsningar som hindrar dig från att leva fullt ut?

Begränsningar, ett synonymt ord är reduktion, eller ofullkomlig. Det är något som är minskat, något som inte är helt. Något som inte kan, eller inte får lov att expandera och vara helt. Det kan vara du, din själ, ditt hjärta, dina drömmar, dina önskningar, hela du som inte får lov att vara hel och fullkomlig. Vad är helt och fullkomligt då? Det är ett svar bara du själv vet, för det är det som din själ viskar om du stannar upp och lyssnar, det är det som ditt hjärta bultar extra hårt för. I varje människa finns en dröm om något, en dröm om lycka, hälsa, framgång, kärlek eller vad det än må vara. Det kan vara en stark önskan om att få vara med den man älskar, det kan vara en dröm om ett mål man vill uppfylla eller längtan efter att våga vara sig själv och bli respekterad och acceptera för just det.

När vi inte tillåter oss själva, eller inte får lov att göra eller vara så som vårat hjärta vill då är vi inte heller hela. Begränsningar är något som vi antigen medvetet eller omedvetet sätter på oss själva, men det kan också vara någon eller något utanför oss själva som får oss att sätta begränsningar på oss själva. Det får oss att lägga band på oss själva och våra önskningar. Det är så lätt att ”nöja” sig med saker och ting. Man nöjer sig med den där partnern fast man inte är lycklig för det är tryggt eller bekvämt att ha någon där, nöjer sig med det där jobbet trots att man drömmer om något annat för att man tror att det bara är det man klarar av, eller nöjer sig med den där lönen för man tror att det är den man är värd fast än man egentligen tycker att man gör ett bra jobb som förtjänar mer, nöjer sig med livet för den där drömmen man har är ändå omöjlig, nöjer sig med sitt boende fastän man vantrivs för att man ändå inte har råd med drömhuset. Vem är det som säger alla dessa saker som vi tar som sanningar och som sedan sätter begränsningar på oss? Vem är det som säger att du inte skulle hitta kärleken och lyckan med någon annan? Eller vem är det som säger att du inte skulle kunna lyckas med din dröm eller att du inte förtjänar en bättre lön? Är det du själv som säger det? Eller är det präglingar från din uppväxt? Eller är det någon vedertagen ”sanning” som florerar i samhället? Vi kanske ”nöjer” oss med det näst bästa alternativet för det är det som anses mer lämpligt, mer troligt, mer simpelt eller mer accepterat.

Men vad finns egentligen där under alla begränsningar? Om du klipper alla band som håller dig bunden, frigör dig från fotbojor och kedjor som hållit dig fången. Vad finns då där under alla pålagringar om du skalar av? Skala av din omgivnings uppfattning om dig, skala av samhällets förväntningar på dig, skala av dig dina egna begränsande tankar och uppfattningar om dig själv. Vad finns där inne om du börjar leta ordentligt och tar dig ända in till kärnan, in till hjärtat där själens essens finns. Vad finns där? Vem är du där? Vad har du för drömmar och önskningar där? Vad vill du där? Ställ dig frågan ”Om jag får drömma helt fritt … Vem är jag då? Vad vill jag då? Vad längtar jag efter då?”

Jag tycker aldrig du ska ”nöja” dig, du förtjänar mer än så! Gör dig av med det som begränsar dig från att vara ditt autentiska jag. Du förtjänar att i alla bemärkelser, leva ditt liv fullt ut. DU förtjänar det ❤️